Om man har dCS, skall man då byta till dCS?

dCS Paganini

Jag fick chansen en söndag att besöka en vän som förser sina öron med cd ljud från en dCS stack. Han har nu spelat på sin Verdi, Delius, Purcell och Verona ett par år och är mycket nöjd. Jag är ganska familjär med ljudet från denna anläggning efter åtskillig besök.

Efter att ha sett den nya generationen dCS Scarletti kan jag väl inte påstå att jag tycker att de bör dela ut en jul bonus till design teamet. Men när jag på Malmö mässan fick se och klämma lite på den något billigare Paganini stapeln så kan jag nog överväga en mindre bonus trots allt.

På fredagen fick jag ett samtal från min vän, " Jag har Paganini på värme, vill du komma över för lite lyssning?". Givetvis kan man inte säga nej till en kompis.

Det skadar aldrig att få sina intryck verifierade, så ibland lånar vi varandras öron. Frågeställning är alltså, skall det uppgraderas?

När jag anländer så frågar jag hur det låter och vad han tycker om den nya skapelsen, men han vägrar att delge mig sin betraktelse. Lite taskigt, men rätt och riktigt. Givetvis skall jag inte bli påverkad av hans intryck om vi skall kunna jämföra våra upplevelser.

Om vi skall börja med det rent visuella så känns det gediget ända tills man kommer till fjärren. Varför envisas så många "High End" tillverkare med att skicka med en standard plast fjärr? Nog skulle man väl kunna skicka med en något robustare fjärr till en cd spelare för 360 000:-, eller?

Frontplåtarna har det inte sparats på. De är läckert utfrästa från en massiv aluminiumbit, ett vackert hantverk i en CNC styrd maskin.

När ögonen har fått syna apparaterna från alla vinklar och de känner sig nöjda, då är det dax att sätta sig i fåtöljen för det viktiga, ljudet.

Med en gång så märks ett tydligt grepp över de musikaliska händelserna. Allt känns skarpt och ytterst kontrollerat. Alla instrument och vokalister har en mycket skarp kontur, det är väldigt tydligt var konturen slutar. Upplösningen är mycket god på den gamla dCS stacken, men här har man lyckats att ta det ett litet steg längre.

Klangmässigt känns Paganinin fastare, vilket faktisk gör att man upplever den som något hårdare i klangen. Ljudbilden är något smalare och sträcker sig inte ut om högtalare på det sätt som jag vant mig att höra Verdi & Co, djupet är oförändrat. Storlek och höjd på det musikaliska skeendet känns annars rätt, men som sagt det saknas lite luft emellan.

Efter en stunds lyssnande och skiftande av plattor så börjar det att dyka upp lite mer nyanser. De nedre delarna av frekvensområdet känns mer framträdande och trycker tillbaks en del av mellanregistret, det blir framför allt tydligt på röster. Ett tydligt musik exempel på detta är Diana Kralls, Girl in the other room. Detta något framhävda nedre register ger rytmisk musik mer liv och driv, men det känns inte riktigt homogent vid en direkt jämförelse med Verdi & Co.

Så till dagens fråga, skall det uppgraderas?

Om man sitter med en dCS stack modell år 2006 så sitter man troligtvis kvar väldigt nöjd, jag skulle inte göra uppgraderingen trots att den äldre har vissa tillkorta kommande. Den nya Paganinin känns för exakt och skarp. Just det här ordet skarpt återkommer hela tiden till mig, det blir jobbigt i längden när det är så här skarpt. Man kan troligtvis hitta en annan setup där man kanske kommer tillrätta med detta, men i just denna setup gör sig den äldre versionen bättre. Helheten och homogeniteten, de mjuka tonerna som når mina öron och den luftiga ljudbilden är de parametrar som gör att jag föredrar Verdi & Co.

Men vad gjorde då värden för mitt besök?

Jo, han lugnar sig för tillfället, ingen uppgradering och delar i stort mina intryck. Ännu en gång ser vi livet från samma vinkel.