En ensam Fredag

Pasta Carbonara

Återigen blir det en fredag som inte består av en mysig kväll tillsammans med kvinnligt sällskap. Min sambo beger sig ut på tjejkväll och jag agerar limosineservice, hoppas på bra dricks.

Men jag skall ju äta än då, men jag får nöja mig med vatten till maten.

Imorgon tänkte jag laga Pasta Carbonara. En rätt som är snabb, enkel och lättlagad. Tyvärr kräver en Pasta Carbonara egentligen rött vin, men, men, vatten får det bli.

Ok, då kör vi.

1 pkt bacon

500 gr pasta tagliatelle

4 ägg

2 dl riven färsk parmesanost, dvs ingen torkade historia på burk eller påse.

4 dl grädde

Svartpeppar

Tärna baconskivorna och stek dem knapriga, slå över dem på en tallrik med hushållspapper som får suga upp fettet.

Koka pastan i en stor kastrull enligt anvisningar på paketet, låt den rinna av i durkslag och häll sedan tillbaka i kastrullen.

Medans pastan kokar vispar vi ihop ägg, parmesan och grädde i en skål. Vänd sedan ner det knaperstekta baconet.

Slå såsen över pastan och låt den fästa jämnt på Tagliatellen.

Värm på grytan tills såsen tjocknat något, smaka av med salt, grovmalen svartpeppar och garnera med hackad persilja.

Dricka blir som sagt vatten.

Musik då? Nu skall det spelas kan ni tro. Eftersom jag kan bestämma helt och hållet själv och man känner sig lite ensam och "Blue", då blir Blues ett utmärkt val.

Jag fyndade idag denna platta på vinyl och den kommer att gå varm på hög volym.

Min Platta är ingen London pressning utan en UK release från Decca. Skivan är inspelad 1967 och svänger något vansinnigt.

Här finns en ung Mick Taylor med på Lead Guitar innan han blev mer känd som en Rolling Stones medlem. Inte lätt att ta vid efter Eric Clapton, men jag klagar inte, jag bara sitter och njuter.

Bra Blues, grabbar, hög volym och öl är något som hör ihop och denna skiva gör det smärtsamt tydligt att alla dessa ingredienser saknas förutom hög volym.

Ha en skön Fredag!