Sv. ps. 310

Sv. ps. 310

O Gud, du mig ej överger

när jag i mörkret sänks ner.

Då möter jag ditt under.

Som fröet vilar djupt i jord

jag vilar i det skaparord,

där sekler är sekunder.

Vid tomhetens och intets gräns

en röst mig når, den är en väns:

du kommit hem, den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtan till jag äger.

Ur stoft och aska skall på nytt

vårt liv stå opp. Guds stad blir byggd

när allting återskapas,

den kärlekens och glädjens stad

där varje dag är en börjans dag

och ingen död skall vara.