Jag trotsar mina reflexer som skriker inom min kropp. Jag hör bara "snälla, låt bli", men något drar mig ut i det kalla vattnet. Tårna börjar att dra ihop sig och krampen är nära, kroppen vill verkligen inte bli utsatt för det här. Men mina ögon har fokus på målet och på något sätt har det kontroll över smärtan som det kalla vattnet åsamkar. Tiden går och jag är närmare mitt mål, all känsel är borta.
Jippie, jag hittade min rost som med tidens hjälp har åldrats och fått karaktär. Nytt liv skapas på det kalla stålet när vattnet sakta bryter ner det.
2 kommentarer:
En fantastisk bild som kittlar skrivarnerven här. Kramar...
Roligt att kunna inspirera!
Skicka en kommentar