tisdag 7 juli 2009

Sv. ps. 310

Sv. ps. 310

O Gud, du mig ej överger
när jag i mörkret sänks ner.
Då möter jag ditt under.
Som fröet vilar djupt i jord
jag vilar i det skaparord,
där sekler är sekunder.

Vid tomhetens och intets gräns
en röst mig når, den är en väns:
du kommit hem, den säger.
Och såren läks och sången föds,
vad djupast i mitt liv jag sökt
och längtan till jag äger.

Ur stoft och aska skall på nytt
vårt liv stå opp. Guds stad blir byggd
när allting återskapas,
den kärlekens och glädjens stad
där varje dag är en börjans dag
och ingen död skall vara.

7 kommentarer:

Tesa sa...

Är det... ?
Isåfall beklagar jag.

Micke sa...

Tesa, Tack!

vee sa...

Du har mist någon? All min värme till dig, er. Kram!

Micke sa...

Vee, Tack!
Min farfar har lämnat... :(

Gisan sa...

Kramar till dig i din sorg!!!

A-M sa...

En stor kram till dig.
Din farfar ler nog i himlen över ditt blogginlägg.
Att mista någon nära är fruktansvärt jobbigt.
Ta hand om dig och de dina nu.

Micke sa...

Tack Gisan och A-M!

BlogRankers.com
Bloggtoppen.se